Paris är alltid en bra idé. Särskilt när Paris ser ut så här.
Amélie Poulain jobbar på ett café i Montmartre, bor ensam och ägnar betydligt mer tid åt att studera andra människor än åt att faktiskt prata med dem. När hon en dag hittar en gömd liten skatt från en tidigare hyresgästs barndom får hon en idé: hon ska börja fixa människors liv. I smyg, förstås.
Och så börjar dominobrickorna falla.
Jean-Pierre Jeunets Amélie från Montmartre är den sortens film som fick en hel generation att vilja flytta till Paris, köpa en analog kamera, lyssna på dragspel och bli lite mer mystisk. Audrey Tautou är fullständigt oemotståndlig som Amélie och Montmartre har förmodligen aldrig varit grönare, rödare eller mer romantiskt än här.
Men bakom allt det gulliga finns också något lite skevt. Ensamhet, voyeurism, märkliga grannar, hämnd på en elak grönsakshandlare och en kärlekshistoria byggd på borttappade fotografier och avancerad stalking.
Väldigt franskt och irriterande charmigt.
