Skandias Historia

Skandia-Teatern är en av få kvarvarande singelbiografer i Stockholm och är en unik 100-åring med stort kulturhistoriskt värde i hjärtat av Stockholm. Biografen slog upp portarna 1923 med fantasifull formgivning av tidernas främsta svenska arkitekt, Gunnar Asplund.

Gunnar Asplunds handmålade vision för Skandia-teatern, från 1923.

När Skandia-Teatern först slog upp portarna var filmen en ung konstform. Greta Garbo stod på tröskeln till genombrottet med Mauritz Stillers »Gösta Berlings saga« och som uttryck för svensk stumfilms rådande guldålder gav SFs starke man, Charles Magnusson, arkitekten Gunnar Asplund uppdrag att färdigställa skisserna för en ny premiärbiograf på Drottninggatan.

Parallellt med Skandia var Asplund vid tiden även engagerad i utformningen av Skogskyrkogården och i skisstadiet för Stadsbiblioteket i Stockholm – ett världsarv och ett världsberömt bibliotek. Idén var att skapa en atmosfärsbiograf i stil med den rådande trenden i USA, utformad för att efterlikna en öppen utomhusmiljö.

Inramade porträtt inne i rotundan, intill foajén.Foto: Lasse Olsson

Skandia 1962.

ASPLUNDS VISION

Asplund själv valde en mer avskalad, skandinavisk twist på 20-talets förgyllda och pråliga stumfilmssalonger. I likhet med Stadsbiblioteket, som invigdes fem år senare, centrerade han upplevelsen kring det innersta rummet som öppnar upp sig efter en mer blygsam foajé. Då pryddes salongens välvda djupblå tak av sidenklädda ljusglober som släcktes en efter en inför föreställningen, inspirerat av arkitektens stjärnklara festnätter i Taormina på Sicilien.

Väggarna utsmyckades av flera av 20-talets främsta unga konstnärer såsom Stig Blomberg, Hilding Linnqvist, Leander Engström och Alf Munthe. Här syns motiv från Shakespeare, dåtidens Hollywood och fyra olika religioner. Även arkitekten själv finns avbildad med penna och linjal på broderierna längs läktarna, som tog 48 sömmerskor tre månader att färdigställa. Bioduken flankeras av Adam och Eva som vaktar porten till paradiset bakom ridån, medan ormen agerar ledstång upp till balkongen. Skandia blev på så vis en filmens lustgård i Stockholms innerstad.

”Jag hade intrycket att detta var en arkitektur där vanliga system inte hade fungerat som parametrar. Här var utgångspunkten i stället människan med alla otaliga nyanser av hennes känsloliv och natur”

– Alvar Aalto efter att ha besökt Skandia 1923

Himlavalvet i Skandias salong, med Fru Luna på orgelbasunen tittandes över publiken. Foto: Lasse Olsson

1926 installerades en Wurlitzer-orgel som genom en hydraulisk anordning lyftes upp genom golvet, med organisten iklädd vit smoking bakom tangenterna. Orgeln finns i dag bevarad i restaurerat toppskick i Reaktorhallen på KTH. Själva Skandiabiografen har däremot behandlats mer styvmoderligt genom åren då bion tvingats genomlida en rad mer eller mindre hårdhänta ansiktslyft för att tillpassas nya tiders trender. Under det sena 80-talet påbörjades till slut det mångåriga arbetet att återställa den då nedgångna biografen till Asplunds forna vision, under eldsjälen Mats Kullanders ledning, och 1991 återfick bion namnet Skandia efter att under ett antal år döpts om till Look.

När Skandiabiografen, strax efter 100-årsfirandet hösten 2023, plötsligt stod utan hyresgäst och riskerade att gå förlorad startade Stockholms filmfestival en crowdfunding-kampanj för att kunna hålla Skandia vid liv. Biografen har sedan den allra första upplagan 1990 utgjort ett nav för Stockholms filmfestival som välkomnat gäster som Quentin Tarantino, Francis Ford Coppola, Uma Thurman, Wong Kar-wai, Lauren Bacall och Martin Scorsese på biografens scen. Med stöd från såväl svenska som internationella filmskapare driver festivalen nu den klassiska biografen på Drottninggatan med ambitionen att på sikt, varsamt kunna återställa och bevara Gunnar Asplunds pärla för Stockholms alla filmälskare.