En regissör som är barnbarn till Ingmar Bergman och Liv Ullmann plus en av de främsta nu aktiva kvinnliga filmskådespelarna. Utgångsläget för Halfdan Ullmann Tøndels debutfilm »Armand« kunde vara sämre.
Och visst, filmen plockade hem pris för bästa debut i Cannes i våras – samma festival som gav huvudrollens Renate Reinsve pris som bästa skådespelare för sin insats i Joachim Triers »Världens värsta människa« 2021.
Ensamstående mamman Elisabeth (Reinsve) kallas akut till den sexårige sonens skola för samtal – han har anklagats för sexuella övergrepp på en jämnårig klasskamrat. Vad som är sant eller inte förblir på många sätt oklart, när tidigare animositeter mellan de båda barnens föräldrar stiger upp till ytan, utmynnar i rena absurditeter och försvårar en sansad diskussion.
Halfdan Ullmann Tøndels »Armand« är till största delen ett psykologiskt kammarspel, som tar plats under en eftermiddag i en öde skola. Filmens format kräver skådespelare som kan hantera alla nyanser, och ensemblen levererar fläckfria och fullkomliga rollporträtt. Allra mest imponerar, föga förvånande, Renate Reinsve som bokstavligen kämpar för hela sin tillvaros nuvarande existens och för att inte förlora vårdnaden om sin son.
Den skrattattack som Renate Reinsve utsätter oss för – den varar i ungefär fem minuter – är bravurartat skådespeleri. Hon skrattar, slutar skratta och skrattar igen, som om det bara vällde ut ur henne och hon inte kunde kontrollera det. När jag såg detta började jag tänka att det måste vara ännu svårare för en skådespelare att skratta än att gråta. Hur kan man få det att se spontant ut? I flera minuter åt gången?
Variety
